Jag såg nu att jag fått en kommentar där någon undrar hur förlossningen gick samt hur det går nu, och hur vi mår här hemma. 

Jag tänker inte skriva någon blodig, smutsig förlossningsberättelse utan bara försöka beskriva förloppet för er.

 

Vår prins var beräknad den 17e mars, men jag gick som många andra förstföderskor över tiden, trots förvärkar och en tidigare tur in på förlossningen där dom bestämt trodde att han skulle komma ut den natten (det var cirka 2 veckor innan bf). Jag levde som vanligt, jag städade, tvättade, diskade, gick ut med sopor och gjorde sånt jag gjort alla andra dagar som jag varit gravid helt enkelt, vi gjorde ingenting för att försöka stressa ut lilleman utan det var snarare så att personer runt om oss kunde knacka på magen och tycka att "hallå, kommer du inte ut snart". Vi här hemma var rätt tålmodiga faktiskt.

 

 

Dagarna gick också blev det skärtorsdag, som enligt tradition brukar spenderas hemma hos mor & micke för att äta mat och surra skit.

 

På torsdag morgon klev jag upp och allt var som vanligt, som vilken morgon som helst, dagen spenderade jag med att städa och greja - precis som vanligt även där, och jag mådde faktiskt precis som vanligt också.

Fram mot eftermiddagen så började jag på att få lite kraftigare sammandragningar men utan smärta, jag reflekterade inte så mycket över de utan jag härjade på precis som jag gjort innan, timmarna gick och Andreas kom hem ifrån jobbet strax innan 18.00, vid detta laget så hade jag lite ont, de vill säga att sammandragningarna kändes som mer än bara sammandragningar men än så länge fungerade jag som vilken människa som helst, så jag sa ingenting till Andreas.

 

När han duschat och vi satt oss i bilen och var påväg mot Alnö så fick jag be honom köra lite försikitgare i guppen, för i varje gupp så gjorde det ännu lite ondare och det var rätt obehagligt, detta hade jag inte upplevt förr så innerst inne visste jag nog att det var något pågång men när Andreas frågade om vi skulle vända för att hämta BB-väskan så insisterade jag på att det inte behövdes.

 

Vi kom hem till mamma och micke på Alnö, åt middag, allt var som vanligt, vid 21 så började mina ögon gå i kors och smärtan satt i, dock inte mycket värre. Jag tyckte bestämt att vi skulle åka hem och de gjorde vi. Denna bilresa kändes precis lika jobbig och obehaglig men det gick, och väl hemma så la vi oss för att se på Robin Hood (den otecknade, så bra)

Det dröjde inte lång tid innan jag for upp och ner ur sängen (kunde inte ligga stilla pga smärtan) och Andreas frågade flera gånger om vi skulle åka in - nej svarade jag, sov du! (envis som man är) 

Vid kl 00 så kände jag att nä, jag kanske borde ta en Alvedon, så jag tröck i mig en halv alvedon forte, efter 30 minuter cirka så tröck jag i mig den andra halvan också men helt utan resultat. Shit tänkte jag och var skitsur över att jag fortfarande inte lyckats somna. 

 

Vid 02 cirka så ringde jag förlossningen och frågade om jag fick ta tabletterna jag fick med mig hem för flera veckor sedan (den där gången dom var helt säker på att lilleman skulle komma ut) det var två insomnings och två smärtstillande i form utav citodon, absolut sa barnmorskan i telefonen, så kanske du får sova inatt också syns vi på morgonen tyckte hon, jajamen, sagt och gjort.

Jag tröck i mig dom där fyra tabletterna och la mig, det gick inte att somna så jag flög upp och ner ur sängen igen, säkert tusen gånger och Andreas frågade om vi skulle åka in gång på gång, och jag fortsatte svara nej och gick och ställde mig i duschen istället.

Där blev jag inte långvarig för ankorna vi har på duschdraperiet började prata hejvilt och var inte stilla för fem öre, så jag flög ut därifrån och slängde mig på soffan. 

 

Så mina vänner, den 25e Mars 03.07 exakt så gör jag mitt andra samtal till förlossningen och säger "Hej & hallå, dehär går inte så nu kommer vi in" Sagt och gjort, Andreas kliver upp i lugnan ro, jag gör vad jag kan för att inte vika mig dubbel, slutligen så tar vi väskan och går till bilen (ingen brådska här inte).

 

Färden in till förlossningen kommer jag inte ihåg nånting utav, jag kommer bara ihåg att när vi parkerat utanför sjukhuset strax innan 04 så säger Andreas åt mig att vänta i bilen för att han ska gå och hämta en rullstol, så han går iväg, varpå jag efter säkert en minut (utan tålamod) går till Entrén själv där barnmorskan möter upp oss och jag får åka rullstol därifrån istället. 

 

Väl uppe på förlossningen så blir jag uppkopplad på CTG där man kontrollerar värkarna och lilleman, och kort där efter kommer barnmorskan in för att känna efter i min fiffi och det visar sig att jag är öppen 6cm. Så då tar jag mitt pick och pack och blir tilldelad ett förlossningsrum medan Andreas går till bilen för att hämta väskan.

 

Där inne så blir jag serverad vatten och nyponsoppa av världens sötaste undersköterska, och får tillgång till lustgasen som var min högra hand under hela förlossningen.

 

Nu var klockan strax efter 05 och härifrån tänker jag hoppa lite detaljer (snabbspola)

Jag somnade mellan värkarna som jag för övrigt klarade rätt så bra med bara lustgasen och peppande från personal samt världens bästa pojkvän.

Kraften på värkarna avtog lite och jag blev därför uppkopplad på ett värkstimulerande dropp (detta blev jag skitsur över då jag tyckte att de gjorde tillräckligt ont som de var) men, de var bara låta personalen köra sitt race - dom vet ju faktiskt vad dom håller på med. 

 

Värkarna blev allt kraftigare och jag höll hårt i lustgasen, egentligen gjorde den ingenting åt själva smärtan men det kändes som en trygghet att ha den i handen och det blev enklare att andas sig igenom allting. 

Slutligen så fick jag även pröva såna "sterila kvaddlar" som jag såhär i efterhand gärna hade hoppat, varje stick gjorde bra mycket ondare än vad värkarna gjort och när jag var "färdigstucken" så hjälpte de ändå ingenting. 

 

Tillslut så övergick värkarna till krystvärkar och detta kändes tydligt, de ändrade helt karaktär och det var precis som att (ursäkta) man behövde gå på toa och göra nummer två. Dessa värkar känns på ett helt annat sätt och de är precis som att kroppen vet vad den ska göra för det går inte att låta bli att krysta. 

 

Trött blev jag och skrek gjorde jag, av både frustration, smärta och för att det kändes bättre helt enkelt, på slutet så stod jag med rumpan mot personalen och lutade mig över sängkanten och sög i mig lustgas, här nånstans så fick jag oanade krafter och lite jävlaranamma (fick även en massa grym påputtning utav personalen, guldvärda), blev ombedd att lägga mig på rygg igen och det var precis som att det sa "plopp" så var huvudet helt ute och sen sa de bara "swosh" så kom hela lilleman i ett svep, och i denna sekund så försvann även all smärta, allt var som bortblåst och nu, klockan 08.11 hade jag denna skrikande knubbiga gofis på mitt bröst och en pappa som stod i tårar.

 

Så mina vänner, gick förlossningen till (i princip, med vissa detaljer uteslutna) är det något ni undrar över så får ni mer än gärna fråga. 

Vill även ge en eloge till personalen uppe på förlossningen, vi hann med en hel del olika barnmorskor och undersköterskor under tiden vi var där och dom var alla lika grymma, stöttande och peppande, summa summarum så har jag trots smärta en otroligt positiv förlossningsupplevelse i bagaget och det känns så bra. ♥

 

Men sen då, hur går det nu och hur mår vi?

Allting har gått och går bra, än så länge. Amningen fungerar, vi trivs ihop och lilleman sover för det mesta när han inte äter eller byter blöja. Bra mår vi också, pappan har haft lite ont i huvudet nu i två dygn och jag fick en släng av feber för någon dag sedan tror jag då jag svettades och fröst om vartannat och kände mig uttorkad (eller så var det något annat, vad det var spelar väl egentligen ingen större roll så länge jag mår bra nu) 

Så, inga krussiduller eller konstigheter, och samma sak här - är det någonting ni undrar över så är det bara att fråga. 

 

Hoppas du som frågat är nöjd med mitt låååånga svar, om inte annat så ber jag om ursäkt i förväg. Kram!