Idag efter praktiken så for jag till barnmorskan, det känns helt sjukt att det kanske bara är två tillfällen till som vi kommer att ses för att sedan så har lilleman kanske kikat ut, om han tänkt komma när han är beräknad dvs.

Allting såg förövrigt bra ut, v35 och prick 35cm i SF-mått, lillemans hjärta tickade på fint, mitt blodtryck och blodsocker såg bra ut även de, inga konstigheter alls. Än var lilla grodan inte fixerad men mest troligt så är de pågång då han trycker sig allt mer neråt. (och det känns, bannemig)

 

Igår när han bökade på som allra mest där inne i magen så slog det mig att dehär är det närmsta jag någonsin kommer att vara honom, denna typ av närhet kommer jag/vi aldrig uppleva igen när han väl kommit ut hit till oss och just där och då i de ögonblicket kändes allt rätt magiskt, tills att han viftade så pass med armarna att det gjorde ont.

 

Men visst är de rätt magiskt egentligen, att två celler möts och blir en liten mini-människa, som just nu livnär sig i min mage, i MIN kropp, vi har skapat ett hjärta, ett liv, en människa helt enkelt. De är fantastiskt. Åh vad jag längtar efter dig lilla grodan ♥